Etniska konflikter

Senast ändrad 22 April 2016

Hur kommer det sig att etniska konflikter uppstår? Alla konflikter är unika och det är svårt att generalisera och peka ut en faktor som den viktigaste. Det finns en mängd olika teorier om varför etniska konflikter uppstår.

Här går vi igenom två av de mest utbredda teorierna, som handlar om att

  1. Etniska konflikter uppstår som ett resultat av hur institutionerna i ett land är organiserade.
  2. Etniska konflikter grundar sig i politik och inte i etnicitet.

Etniska konflikter som resultat av instabila institutioner

Denna teori går dels ut på att konflikter är sällsynta i stater med stabila institutioner, dels på att institutioner som upprätthåller etniska skiljelinjer kan öka risken för etniska konflikter. Med stabila institutioner menas att ett land har ett rättssystem och ett välfärdssystem som behandlar alla lika och som medborgarna därför upplever som rättvisa. Det handlar alltså om demokratiska institutioner som ger lagligt skydd till minoriteter, garanterar rättigheter som yttrande- och organisationsfrihet och som möjliggör samarbete kring gemensam välfärd.1

Forskning har visat att sådana institutioner, om de fungerar effektivt i praktiken, är avgörande för att ett demokratiskt välfärdssamhälle ska vara möjligt, vilket i sig avsevärt minskar risken för någon form utav konflikt. De är också mycket viktiga i etniskt pluralistiska samhällen. Om institutionerna fungerar bra så spelar den etniska mångfalden ingen roll för till exempel tillväxten (den kan rentav gynnas) och risken för krig och folkmord blir betydligt mindre.2

Institutioner uppbyggda runt etniska skiljelinjer

De länder som nämns i frågan präglades i nästan alla fall vid tidpunkten för den etniska konflikten av mycket instabila institutioner. I Rwanda till exempel hade Hutuerna kontroll över det både regerande partiet, den statliga byråkratin och polisen. Länder som Afghanistan kan inte anses vara stabila i någon bemärkelse och i synnerhet inte när det kommer till demokratiska institutioner.3

Institutionerna i ett land kan ibland vara uppbyggda kring etniska skiljelinjer och detta kan i sig skapa risken för etnisk konflikt. Man skulle kunna hävda att Belgien är ett exempel på detta, även om det också kan vara tvärtom. Belgiens federalistiska politiska system tydliggör å ena sidan den etniska/språkliga delningen av landet – å andra sidan kan denna lösning verka stabiliserande.4

Flera länder med institutionella lösningar som ger vissa delar av landet eller vissa minoritetsgrupper politisk autonomi har lyckats väl. Ett exempel är Kanada – som dels har provinsen Quebec och dels har mångkulturalism inskrivet i sin grundlag – som fungerar väldigt väl och som dessutom inte har några främlingsfientliga partier. Forskning har också lyft fram just federalism som en bra lösning för att skapa stabilitet i mångetniska samhällen. Detta fungerar dock bara om de etniska skiljelinjerna också följer de geografiska.5

Valsystemets roll

En annan institutionell lösning som lyfts fram i forskningen är ett proportionellt valsystem, eftersom det då blir lättare för minoriteter att engagera sig politiskt (det är lättare för små partier att ta sig in i parlamentet i proportionella system som Sveriges än till exempel majoritetsval i enmansvalkretsar, som i Storbritannien). Detta kan dock också vålla problem – som till exempel i Israel som har ett väldigt proportionerligt valsystem vilket gör att många partier som bara har ett mandat finns representerade i parlamentet. Detta kan göra det svårt att fatta beslut på ett effektivt sätt. Vilka institutioner som fungerar i vilka länder är alltså beroende på landets unika situation. Andra exempel på välfungerande mångetniska/kulturella länder som präglas av stabila institutioner är Schweiz, Sverige (flera minoriteter samt en nationell minoritet, samerna) och Storbritannien.6

Etniska konflikter som grundade i politik och inte i etnicitet

Denna teori bygger på att etniska konflikter och skiljelinjer är politiskt skapade. Politiska ledare som vill tillskansa sig makt, land eller andra resurser har utnyttjat etnicitet som ett sätt att komma åt detta. De har arbetat in budskapet i sin befolkning att etniska skiljelinjer är viktiga markörer för vilka som ska styra tillsammans, och förstorat upp skillnader som människor kanske inte egentligen fäster så stor betydelse vid.7

Detta skedde till exempel, enligt teorin, i forna Jugoslavien där Serbiens president Slobodan Milosevic och Kroatiens president Franjo Tudjman båda med hjälp bland annat av media spridde starkt nationalistisk retorik och bland annat väckte liv i historiska nationalistiska minnen. De fick också kämpa för att bli kvitt den nya jugoslaviska identiteten som växt fram bland annat genom blandäktenskap och kosmopolitiska städer. Detta gjordes till exempel genom att de nya konstitutionerna enbart erkände etniska identiteter och inte civila och att människor ofta blev tvingade under pistolhot att erkänna vilken etnicitet de tillhörde. Ett annat exempel är propagandamaskineriet styrt av Hutuerna i Rwanda innan folkmordet, som i den populäraste radiokanalen dagligen förmedlade budskapet att Tutsierna var kackerlackor.8

Etnicitet som politiskt konstruerat

Denna teori är nära sammankopplad med en teori som vunnit mycket mark på senare tid; att etnicitet i sig är politiskt konstruerat. Det finns kulturella skillnader mellan människor beroende på vart de har växt upp, men dessa skillnader, eller “identiteter”, förändras ständigt. Vad som är svenskt idag är inte detsamma som för 100 år sedan, till exempel. På vilket sätt de förändras och vilken betydelse kulturella olikheter får beror på den politiska kontexten.9 10

Att etnicitet skulle ha någonting med biologi att göra motvisas av de flesta forskare idag – de flesta människor har en rad olika härstamningar om man tittar tillbaka några generationer. Motsatsen till denna teori brukar kallas essentialism och menar att det finns något unikt – en essens – i varje etnicitet/kultur som består över tid och som man föds med. Den mest extrema formen är rasbiologi, men den är det naturligtvis väldigt få som idag bekänner sig till.11

I sammanhanget är det intressant att jämföra den etniska mångfalden i till exempel forna Jugoslavien och i Somalia med den i länder som Indonesien och Malaysia. De senare har många fler olika etniska grupper, men har upplevt mycket lite etniskt betingat våld. Om det ska uppstå en etnisk konflikt i ett land verkar alltså inte bero på i första hand om det finns stora etniska skiljelinjer utan om och hur dessa utnyttjas för politiska syften.

Är mångkultur farligt eller berikande?

Är mångkultur berikande, stimulerande och utvecklande eller skapar det hat, främlingsskap och avståndstagande? Svaret på frågan beror på ur vilket perspektiv man ställer frågan.

Ur ett ekonomiskt perspektiv pekar forskningen mot att mångfald är just berikande. Bland annat gynnar det handel eftersom kulturella hinder överbyggs, och bidrar till tillväxt eftersom människor med olika bakgrund också har olika kompetenser. Ur ett kulturellt perspektiv har Sverige berikats av att människor från andra kulturer nu bor här, då till exempel många av landets stora kulturpersonligheter är födda i ett annat land.

Ur ett mer övergripande perspektiv på samhället finns det inget entydigt svar från forskningen. Till stor del beror svaret på hur ett lands politik är utformad. Liksom beskrivet ovan spelar institutioner en väldigt stor roll, men även olika åtgärder för integration.

En bred gren inom forskningen är den som rör socialt kapital. Socialt kapital brukar betecknas som att människor i ett samhälle har tilltro till varandra och är delaktiga. Detta mäts bland annat genom att se i hur stor utsträckning vissa grupper röstar i val, är medlemmar i föreningar eller uppger att de känner samhörighet med övriga landet.12

En del forskning har visat att kulturell mångfald på kort sikt minskar det sociala kapitalet i ett samhälle. Annan forskning ifrågasätter detta och pekar mot motsatt resultat.13 Slutsatserna varierar mycket från land till land och detta pekar mot att det är landets politik som spelar störst roll för hur mångfalden ska påverka det sociala kapitalet.

Att mångfald skulle skapa hat och främlingsskap är dock en alltför extrem slutsats om man ser till forskningen. Studier om främlingsfientlighet visar till exempel att antalet eller andelen invandrare i ett land inte påverkar hur många som är främlingsfientliga. Andra studier visar att de som bor i ett område med många invandrare eller som har kompisar som är invandrare i mindre utsträckning är främlingsfientliga.14 15

Handlar ofta om rädsla för det främmande

Ofta handlar avståndstagande om rädsla för det främmande och inte för människor med olika bakgrund som sådan. Därför har man också i forskningen börjat prata om “synliga” och “icke-synliga” minoriteter/invandrare där graden av “synlighet” avgörs av hur majoritetssamhället uppfattar olikhetsgraden mellan sig själva och människor med annat ursprung.16 17 I svensk forskning om diskriminering har man till exempel märkt att det är synlighet snarare än ursprung som avgör om man blir diskriminerad (människor med namn som klingar arabiskt blir mer diskriminerade än de med namn som klingar amerikanskt). Vilka som uppfattas som synliga varierar mellan länder och över tid.

Slutligen är det värt att tänka på de fall där stater har delats mellan grupper, men där hat ändå inte varit varken orsak eller konsekvens av separationen. Norge/Sverige, Serbien/Montenegro och Slovakien/Tjeckien är exempel på länder som har separerats på fredlig väg.

  1.  Shoup, B. (2008), Conflict and Cooperation in Multi-Ethnic States: Institutional incentives, myths, and counter-balancing, Routledge: New York
  2.  Kukathas, C. (2003), The Liberal Archipelago; A Theory of Diversity and Freedom, Oxford: Oxford University Press
  3.  Mueller, J. (2000), ‘The Banality of “Ethnic War”, International Security 25 (1)
  4.  Elkins, Z. och Sides, J. (2007), ‘Can Institutions Build Unity in Multiethnic States?’, American Political Science Review 101 (4)
  5.  Soroka, S. N. (2007), ‘Ties That Bind? Social Cohesion and Diversity in Canada’, Policy.ca
  6.  Kesler, C. och Bloemraad, I. (2010), ‘Does Immigration Erode Social Capital? The Conditional Effects of Immigration-Generated Diversity on Trust, Membership, and Participation across 19 Countries, 1981-2000’, Canadian Journal of Political Science 43 (2)
  7.  Ignatieff, M. (1993), Blood and Belonging, London: BBC Books
  8.  Bowen, J. R. (1996), ‘The Myth of Global Ethnic Conflict’, Journal of Democracy 7 (4)
  9.  Bowen, J. R. (1996), ‘The Myth of Global Ethnic Conflict’, Journal of Democracy 7 (4)
  10.  Phillips, A. (2007),_ Multiculturalism without Culture_, Princeton: Princeton University Press
  11.  Narayan, U. (1998), ‘Essence of culture and a sense of history: A feminist critique of cultural essentialism’, Hypatia 13 (2)
  12.  Kesler, C. och Bloemraad, I. (2010), ‘Does Immigration Erode Social Capital? The Conditional Effects of Immigration-Generated Diversity on Trust, Membership, and Participation across 19 Countries, 1981-2000’, Canadian Journal of Political Science 43 (2)
  13.  Putnam, R. (2007), ’E Pluribis Unum: Diversity and Community in the Twenty-first Century’, The 2006 Johan Skytte Prize Lecture, _Scandinavian Political Studies 30 (2)
  14.  McLaren, M. L. (2003), ‘Anti-Immigrant Prejudice in Europe: Contact, Threat Perception, and Preference for the Exclusion of Immigrants’, Social Forces, 81 (3), s. 909-936
  15.  Socialstyrelsen (2010), ‘Boendesegregation’ i Social rapport 2010
  16.  ippr (2010), ‘Exploring the Roots of BNP Support’, briefing paper April.
  17.  Ignatieff, M. (1999), ‘Nationalism and the Narcissism of Minor Differences’ i Beiner, R., (red.), Theorizing Nationalism, Albany: State University of New York Press