Dublinförordningen

Senast ändrad 13 April 2016

En person som ansöker om asyl i ett EU-land har rätt att få en prövning av sin asylansökan. För att säkerställa att det sker finns Dublinförordningen.1

Förordningen, som är en del av EU:s gemensamma asylsystem, syftar till:

  1.  Att se till att personer som har skyddsbehov snabbt kan få tillgång till en asylprövning och därigenom beviljas skydd i EU.
  2.  Att effektivisera asylprocessen samt att minska kostnaderna för medlemsstaterna, detta genom att endast ett EU-land ansvarar för prövningen av en persons asylansökan.

Den grundläggande principen för Dublinförordningen är att en asylsökande som kommer till EU har rätt att få sin ansökan prövad – men bara i ett land. En asylsökande ska inte kunna få sin ansökan prövad i ett EU-land, få avslag i det landet och sedan försöka på nytt i en annan medlemsstat.

Dublinförordningen är – precis som alla andra EU-förordningar – direkt bindande för medlemsstaterna. Staterna behöver alltså inte föra in bestämmelserna i nationell rätt utan de gäller automatiskt. Förordningen gäller utöver EU:s medlemsländer även Island, Norge, Lichtenstein och Schweiz.

Vilket land ska pröva en asylansökan?

När det gäller ensamkommande barn är de som huvudregel undantagna från Dublinförordningen.2 Det betyder att asylansökningar från ensamkommande barn ska prövas i det land barnet befinner sig och inte i det land barnet t.ex. först kom till. De enda undantagen är 1) om det ensamkommande barnet har vårdnadshavare, syskon eller faster/moster, farbror/morbror eller mor- eller farföräldrar i ett annat EU-land och det skulle vara bra för barnet att få återförenas med sina släktingar3 eller 2) om barnet redan har fått ett beslut i sitt ärende och alltså redan har genomgått en asylprövning i ett annat land.

När det gäller att avgöra vilket EU-land som ansvarar för att pröva asylansökningar från vuxna och barn som kommer tillsammans med sina vårdnadshavare så görs det enligt en bestämd ordning, nämligen enligt följande:

  • Har den asylsökande familj i något EU-land? Utgångspunkten är att familjegemenskap ska respekteras. Om en asylsökande har en familjemedlem som tillhör kärnfamiljen (make/maka/sambo/barn under 18 år) som har beviljats uppehållstillstånd som skyddsbehövande eller som har en påbörjad asylprocess i något land inom EU så ska denna stat även ansvara för den asylsökandes prövning.4
  • Har den asylsökande uppehållstillstånd i eller visum till något EU-land? Om så är fallet ska den stat som utfärdat uppehållstillståndet/visumet pröva ansökan. Detta innebär att om t.ex. Spanien utfärdat ett visum till en person som använder sig av det visumet och tar sig till Sverige och söker asyl här så är det ändå Spanien som ansvarar för att pröva personens asylansökan.5
  • Vilket EU-land kom personen till först när en yttre gräns passerades? Om familj inte finns och om inget land utfärdat något dokument som tillåter den asylsökande att vistas inom EU så är det det första landet en asylsökande reste in i som ansvarar för prövningen. Om det inte går att visa var en asylsökande passerade en yttre gräns, alternativt om mer än 12 månader passerats sedan dess ser man till om den asylsökande vistats i mer än fem månader i ett annat EU-land. Finns ett sådant land är det det landet som ansvarar för prövningen.6
  • Var har asylansökan lämnats in? Om inget av ovanstående kriterier är uppfyllda är det den stat där den asylsökande först ansökte om asyl som ansvarar för att pröva ansökan.7

Grunderna prövas i den här ordningen, uppifrån och ned. De här grunderna är de enda som finns i Dublinförordningen, det är en uttömmande lista. Att en asylsökande endast rest igenom ett land knutet till Dublinförordningen innebär inte att landet blir ansvarigt för att pröva ansökan. Bara vid inresa i EU över en yttre gräns aktualiseras ett ansvar, dvs. det är det land som ”släppt in” en asylsökande i unionen som blir ansvarigt enligt punkt 3, inte länder den asylsökande endast rest igenom inom unionen. Kriterierna påverkas inte av att en person reser igenom flera EU-länder innan hen ansöker om asyl.

Att söka asyl är en aktiv handling. Det är det första landet där en ansökan lämnas in som ansvarar för att utreda vilket land som är ansvarigt för asylprövningen. Det finns också en bestämmelse i Dublinförordningen som innebär att även om det finns ett annat EU-land som är ansvarigt så kan Sverige alltid välja att pröva en asylansökan.8

Bevisning krävs för att återsända en asylsökande

De flesta människor som flyr till Europa kommer först till något av EU-länderna i södra Europa. En del menar därför att det är konstigt att vi har många asylsökande i Sverige. För att Dublinförordningen ska kunna användas – och Sverige på så vis ska kunna säga till ett annat EU-land att det är det landet som är skyldigt att genomföra prövningen – krävs dock någon form av bevisning. Bland annat därför måste alla som är över 14 år och söker asyl lämna fingeravtryck.9 Ibland finns dock ingen bevisning och då är det svårt för Sverige att kunna visa att en annan EU-stat egentligen är ansvarig för att pröva asylansökan. En annan sak som påverkar möjligheten att överföra asylsökande är att det inte är tillåtet för Sverige att återsända asylsökande till Grekland. EU-domstolen, Europadomstolen och den svenska Migrationsöverdomstolen har nämligen slagit fast att förhållandena för asylsökande i Grekland är så dåliga att det skulle strida mot internationell och europeisk rätt att återsända asylsökande dit.10

I Sverige fattades ungefär 9 700 beslut om överföring i enlighet med Dublinförordningen 2014.11 Sett till det totala antalet asylärenden minskade däremot andelen Dublinärenden, eftersom fler sökte asyl 2014 än året dessförinnan. Av samtliga inkomna asylansökningar identifierades 12 procent som Dublinärenden, jämfört med 2013 då motsvarande andel var 18 procent.

  1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat.
  2. EU-domstolens dom i MA, BT och DA mot Secretary of State for the Home Department (mål C-648/11).
  3. Se artikel 6 och artikel 8 i Dublinförordningen.
  4. Se artikel 9-11 i Dublinförordningen.
  5. Dublinförordningen, artikel 12.
  6. Dublinförordningen, artikel 13.
  7. Dublinförordningen, artikel 3.2.
  8. Dublinförordningen, artikel 17.
  9. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodac-uppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (omarbetning).
  10. EU-domstolens dom i N. S. (C‑411/10) mot Secretary of State for the Home Department och M. E. (C‑493/10), A. S. M., M. T., K. P., E. H. mot Refugee Applications Commissioner, Minister for Justice, Equality and Law Reform, Europadomstolens dom i M.S.S. v Belgium and Greece, Migrationsöverdomstolens dom i MIG 2010:21.
  11. Migrationsverket: ‘Årsredovisning 2014’