Internflyktingars skydd och rättigheter

Senast ändrad 8 May 2018

Bakgrund

Augusti 1998 antog FN:s generalförsamling riktlinjer om internflyktingars rättigheter i syfte att öka deras skydd. Internflyktingar hade innan riktlinjerna beskrivits som ”ett av de mest tragiska fenomenen av den moderna världen” av FN:s förra generalsekreterare Kofi Annan.1 Inget land måste följa riktlinjerna även om generalförsamlingen och FN:s flyktingorgan UNHCR rekommenderar att de används eftersom det ger skydd och rättigheter till internflyktingar. Riktlinjerna består av trettio olika principer som bland annat bygger på mänskliga rättigheter. Inom asylrätten finns ett förbud att skickas tillbaka till ett område om personen riskerar att dödas eller skadas där. Detta förbud finns i 1951 års flyktingkonvention. Att förbudet även gäller för internflyktingar förtydligades först 30 år senare när riktlinjerna antogs.

Enligt riktlinjerna är en internflykting:
Den som på grund av konflikt, kränkningar av mänskliga rättigheter och andra traumatiska händelser har flytt sitt hem men fortfarande befinner sig i sitt hemland.

Principernas innebörd

Riktlinjerna ska tillämpas av stater, grupper och personer. Varje lands myndigheter bär huvudansvaret att skydda och hjälpa sina medborgare och ingen internflykting får straffas för att hen ber om hjälp. Stater och internationella aktörer som UNHCR ska även respektera andra skyldigheter i internationella konventioner, till exempel mänskliga rättigheter som rätten till liv, skydd mot godtyckliga frihetsberövanden och fysisk och psykisk integritet.

Internflyktingar har rätt att få återvända till sitt hem med värdighet och i säkerhet. Om det inte är möjligt ska hen ha rätt att permanent få bosätta sig på en annan ort i hemlandet. Samtidigt har även internflyktingar rätt att lämna sitt hemland och söka asyl i ett annat land och där vara skyddad mot att skickas tillbaka till ett område där han eller hon riskerar att dödas eller skadas.