Hela-Sverige-strategin

Senast ändrad 13 April 2016

Strategier för att placera ut immigranter i bestämda delar av landet har använts i många länder och nästan alltid varit ekonomiskt ogynnsamt för de som blivit utplacerade. Den främsta förklaringen är att man valt orter med gott om bostäder istället för gott om jobb. I Sverige användes en sådan strategi under slutet av 80-talet och början av 90-talet. Strategin, som kallades Hela-Sverige-strategin, visade sig även här vara dålig för de immigranter som blev utplacerade. Resultatet blev att många förlorade både i inkomst och sysselsättning.

Mellan 1985 och 1994 hade Sverige en officiell politik ämnad att bryta koncentrationen av invandrade i storstadsregionerna, kallad ”Hela-Sverige strategin”. I praktiken pågick strategin åren 1987 till 1991 och då placerades 90% av de nyanlända asylsökande i förvalda kommuner. När de fick uppehållstillstånd tilläts de bosätta sig fritt. En hög andel av de som utplacerats valde att flytta när de fick möjlighet, vilket gjorde att den geografiska spridning av flyktingar som strategin hade för avsikt att uppnå enbart blev marginell.1

Tillgången på bostad avgjorde

Tillgången på bostad var den avgörande faktorn för vilka kommuner de asylsökande skulle bo i. När flyktingarna flyttade var det ofta till orter med en högre närvaro av landsmän, men också där det fanns fler jobb. Forskning har också visat att för den enskilde personen var det mycket lönsamt att flytta och mycket ogynnsamt att bli utplacerad. För de som blev utplacerade genom ’Hela-Sverige strategin’ blev resultatet ökad sysslolöshet, sänkta förvärvsinkomster och höjt bidragstagande.

Vid en uppföljning av de individer som ingick i strategin visade det sig att åtta år efter utplaceringen hade de förlorat 25-29 procent i inkomst, och sannolikheten för att de skulle försörja sig genom bidrag var nästan 50% högre än jämförelsegruppen*. Enligt samma studie ökade också sannolikheten att de som blivit utplacerade gick sysslolösa åtta år senare. Hade de inte flyttat när det var möjligt, utan stannat på den ort de blivit utplacerade till, hade den sannolikheten ökat med ytterligare ungefär 20 procentenheter.2

Missriktade insatser

Forskare menar att dessa strategier för att bryta boendesegregation och koncentrationen av etniska och kulturella grupper i vissa delar av ett land allt som oftast är missriktade eftersom boendesegregation till största del är ett symptom på ekonomiska och sociala ojämlikheter. Att enbart flytta flyktingar dit det finns bostäder gör alltså inte att de sociala och ekonomiska problemen försvinner, menar forskare.3 Om detta inte är fallet, alltså om människor vill bo tillsammans med landsmän eller andra med liknande kulturell eller etnisk bakgrund, menar vissa att det är mer problematiskt från en moralisk synvinkel att inskränka friheten att få bosätta sig där man vill.4

Exempel från Storbritannien

Många andra länder har eller använder sig av olika utplaceringsstrategier för att bryta den etniska boendesegregationen. I Storbritannien har man haft flera olika sådana program riktade mot specifika grupper (polska, ugandisk-asiatiska, chilenska, vietnamesiska och flyktingar från Bosnien och Kosova) av flyktingar för att undvika att de flesta hamnar i samma delar av landet. I princip går det att påstå att samtliga av dessa har misslyckats.

Ett program gick ut på att vietnamesiska flyktingar skulle placeras ut över hela Storbritannien i kluster om 4-10 familjer. Detta resulterade i att runt hälften av de som blivit utplacerade flyttade igen inom fem år – de flesta till London där arbetstillfällen fanns. Arbetslösheten bland vietnameserna i programmet uppgick till 85%.5

Programmet för att utplacera flyktingar från Bosnien och Kosovo lyckades något bättre än dess föregångare, vilket enligt en studie berodde på att man tog hänsyn till fler faktorer, så som sjukvård, utbildningsmöjligheter och toleransen bland invånarna, och inte bara tillgången på bostäder.6

1999 introducerades ett nytt system i Storbritannien som fortfarande gäller, vilket går ut på att utplacering är frivillig såtillvida att den som kan försörja sig själv också kan bosätta sig fritt. Försörjningsstöd är dock villkorat mot att personen bosätter sig där han eller hon blivit placerad; till exempel erbjuds inga bostäder i London. Detta system är, liksom de tidigare, kritiserat för att enbart fokusera på tillgång på bostäder och inte på andra faktorer som kan vara viktiga för integration, så som tillgång till arbeten och nätverk inom den kulturella och etniska gruppen.7

*Jämförelsegruppen bestod av flyktingar med samma egenskaper men som kom 1981/1983, alltså innan programmet med utplacering tog vid.

  1.  Andersson, R. (2003), ’Settlement dispersal of immigrants and refugees in Europe: Policy and outcomes’, Riim Working paper No. 03-08
  2.  Se fotnoten ovan
  3.  Edin, P-A., Fredriksson, P. Och Åslund, O. (2004), ’Settlement policies and the economic sucess of immigrants’, Journal of Population Economics 17
  4.  Nordström Skans, O. Och Åslund, Å. (2010), Etnisk segregation i storstäderna – bostadsområden, arbetsplatser, skolor och familjebildning 1985-2006’, IFAU rapport 4
  5.  Robinson, V., Andersson, R. och Musterd, S. (2003), ‘Spreading the ’Burden’? A review of policies to disperse asylum seekers and refugees’, Bristol: Policy Press.
  6. Robinson, V. och Coleman, C. (2000), ’Lessons Learned? A Critical Review of Government Programme to Resettle Bosnian Quota Refugees in the United Kingdom’, International Migration Review 34 (4)
  7.  Andersson, R. (2003), Bosättning av immigranter i Europa,’Settlement dispersal of immigrants and refugees in Europe: Policy and outcomes’, Riim Working paper No. 03-08, (pdf)