Hela-Sverige strategin

Strategin att på förhand bestämma i vilka kommuner nyanlända ska bo visade sig vara mycket ogynnsamt för de som blev utplacerade, som förlorade både i inkomst och sysselsättning.

Mellan 1985 och 1994 hade Sverige en officiell politik ämnad att bryta koncentrationen av invandrade i storstadsregionerna, kallad ”Hela-Sverige strategin”. I praktiken pågick strategin 1987-1991 och då placerades 90 % av de nyanlända asylsökande i förvalda kommuner. När de fick uppehållstillstånd tilläts de bosätta sig fritt. En hög andel av de som utplacerats valde att flytta när de fick möjlighet, vilket gjorde att den geografiska spridning av flyktingar strategin hade för avsikt att uppnå enbart blev marginell.

Tillgången på bostad var den avgörande faktorn för vilka kommuner de asylsökande skulle bo i. När flyktingarna flyttade var det ofta till orter med en högre närvaro av landsmän, men också där det fanns fler jobb. Forskning har också visat att för den enskilde personen var det mycket lönsamt att flytta och mycket ogynnsamt att bli utplacerad. För de som blev utplacerade genom ’Hela-Sverige strategin’ blev resultatet ökad sysslolöshet, sänkta förvärvsinkomster och höjt bidragstagande.

Vid en uppföljning av de individer som ingick i strategin visade det sig att åtta år efter utplaceringen hade de förlorat 25-29 % i inkomst, och sannolikheten för att de skulle försörja sig genom bidrag var nästan 50 % högre än jämförelsegruppen*. Enligt samma studie ökade också sannolikheten att de som blivit utplacerade gick sysslolösa åtta år senare. Hade de inte flyttat när det var möjligt, utan stannat på den ort de blivit utplacerade till, hade den sannolikheten ökat med ytterligare ungefär 20 procentenheter.

Liknande utplacerings-policy har använts i flera andra länder.

Forskare menar att dessa strategier för att bryta boendesegregation och koncentrationen av etniska och kulturella grupper i vissa delar av ett land allt som oftast är missriktade eftersom boendesegregation till största del är ett symptom på ekonomiska och sociala ojämlikheter. Att enbart flytta flyktingar dit det finns bostäder gör alltså inte att de sociala och ekonomiska problemen försvinner, menar forskare. Om detta inte är fallet, alltså om människor vill bo tillsammans med landsmän eller andra med liknande kulturell eller etnisk bakgrund, menar vissa att det är mer problematiskt från en moralisk synvinkel att inskränka friheten att bosätta sig där man vill.

*Jämförelsegruppen bestod av flyktingar med samma egenskaper men som kom 1981/1983, alltså innan programmet med utplacering tog vid.

Referenser:

Andersson, R. (2003), ’Settlement dispersal of immigrants and refugees in Europé: Policy and outcomes’, Riim Wrkin paper No. 03-08

Edin, P-A., Fredriksson, P. Och Åslund, O. (2004), ’Settlement policies and the economic sucess of immigrants’, Journal of Population Economics 17

Nordström Skans, O. Och Åslund, Å. (2010), ’Etnisk segregation i storstäderna – bostadsområden, arbetsplatser, skolor och familjebildning 1985-2006’, IFAU rapport 4 (pdf)

SCB (2008), ‘Invandrares flyttmönster’, Demografiska rapporter 4 (pdf)

Webbadress till den här sidan:
http://www.migrationsinfo.se/valfard/boende/utplacering-av-nyanlanda/