Internationella exempel

Strategier för att placera ut invandrare i bestämda delar av landet har använts i många länder och nästan alltid varit ekonomiskt ogynsamt för de som blivit utplacerade. Den främsta förklaringen är att man valt orter med gott om bostäder istället för gott om jobb.

Många länder har eller använder sig av olika utplaceringsstrategier för att bryta den etniska boendesegregationen. I Storbritannien till exempel har man haft flera olika sådana program riktade mot specifika grupper (polska, ugandisk-asiatiska, chilenska, vietnamesiska och flyktingar från Bosnien och Kosova) av flyktingar för att öka spridningen av dessa i landet.

I princip samtliga av dessa program kan sägas ha misslyckats. Till exempel det vietnamesiska programmet, som gick ut på att de vietnamesiska flyktingarna skulle placeras ut över hela Storbritannien i kluster om 4-10 familjer, resulterade i att runt hälften av de som blivit utplacerade flyttade igen inom fem år – de flesta till London där arbetstillfällen fanns. Arbetslösheten bland vietnameserna i programmet uppgick till 85 %.

Programmet för att utplacera flyktingar från Bosnien och Kosovo lyckades något bättre än dess föregångare, vilket enligt en studie berodde på att man tog hänsyn till fler faktorer, så som sjukvård, utbildningsmöjligheter och toleransen bland invånarna, och inte bara tillgången på bostäder.

1999 introducerades ett nytt system i Storbritannien som fortfarande gäller, vilket går ut på att utplacering är frivillig såtillvida att den som kan försörja sig själv också kan bosätta sig fritt. Försörjningsstöd är dock villkorat mot att flyktingen bosätter sig där han eller hon blivit allokerad; till exempel erbjuds inga bostäder i London. Detta system är, liksom de tidigare, kritiserat för att enbart fokusera på tillgång på bostäder och inte på andra faktorer som kan vara viktiga för integration, så som tillgång till arbeten och nätverk inom den kulturella och etniska gruppen.

I Danmark har man också som policy att utplacera flyktingar. Asylsökande hänvisas till anläggningsboende under ansökningstiden och om de får uppehållstillstånd blir de utplacerade i en kommun där de måste bo i minst ett år.

Referenser:

Andersson, R. (2003), ’Settlement dispersal of immigrants and refugees in Europé: Policy and outcomes’, Riim Working paper No. 03-08 (pdf)

Robinson, V., Andersson, R. och Musterd, S. (2003), Spreading the ’Burden’? A review of policies to disperse asylum seekers and refugees, Bristol: Policy Press

Robinson, V. och Coleman, C. (2000), ’Lessons Learned? A Critical Review of Government Programme to Resettle Bosnian Quota Refugees in the United Kingdom’, International Migration Review 34 (4)

Webbadress till den här sidan:
http://www.migrationsinfo.se/valfard/boende/utplacering-av-nyanlanda/internationella-exempel/