Utvandring av högutbildad arbetskraft

Utvandringsgraden från nästan samtliga världens länder är högre bland högutbildade än bland lågutbildade. I runt tjugo länder – de flesta i Karibien – beräknas mer än 60% av den universitetsutbildade befolkningen ha lämnat landet, och i en tredjedel av dessa länder är siffran till och med över 80%. I runt en fjärdedel av länderna i Afrika söder om Sahara har mer än en tredjedel av de universitetsutbildade emigrerat.¹

 Begreppet ”brain drain” står för farhågorna om att dessa höga utvandringsgrader bland de bäst utbildade ska ha allvarliga negativa konsekvenser för hemländernas möjligheter till utveckling. En del av dessa farhågor rör möjligheten att ge adekvat sjukvård, särskilt i aids-drabbade länder i Afrika, när ansenliga delar av alla utbildade doktorer och sjuksköterskor emigrerat.²

Svårt fastställa effekten av “brain drain”

Det är emellertid svårt att fastställa hur allvarligt problemet med den högutbildade emigrationen från fattiga länder egentligen är. Det finns inga enkla empiriska samband på landnivå, vare sig mellan emigrationsgrad och hemlandets ekonomiska utvecklingsnivå, eller mellan emigrationsgrad bland sjukvårdspersonal och hälsoindikatorer.³

Likaså finns invändningar på teoretisk nivå. En sådan är att dessa människors kunskaper ändå inte hade kommit till sin rätt i hemlandet om de hade stannat, på grund av strukturella och institutionella problem i dessa länder. Detta påstående stöds av det faktum att många låginkomstländer har hög arbetslöshet också bland universitetsutbildade, trots att dessa är få och behovet av deras tjänster borde vara enormt. Mot detta kan man då i sin tur invända att vem om inte de högutbildade ska lösa dessa strukturella problem? En annan invändning mot farhågorna om brain drain är att hög emigration på sikt inte nödvändigtvis minskar den totala högutbildade populationen i hemlandet. Detta då möjligheten till framtida emigration ökar människors incitament att skaffa högre utbildning, vilket leder till fler högutbildade i nästa generation, varav många i slutändan blir kvar i hemlandet. Relevansen i detta argument bygger dock på antagandet att utbudet av intresserade elever är den viktiga begränsande faktorn, snarare än utbudet av platser på universiteten.

Brain drain kan bli brain gain

Det finns också ett flertal potentiella kanaler varigenom emigration av högutbildad arbetskraft kan bidra till hemlandets utveckling, populärt kallat ”brain gain”. Dels tjänar de högutbildade emigranterna höga inkomster i mottagarländerna, varav ansenliga delar remitteras till familjerna i hemländerna (se text om migranternas inkomstökningar och remitteringar). Dels ökar emigranterna de ekonomiska och sociala kontaktytorna mellan de fattigare hemländerna och de mer ekonomiskt avancerade mottagarländerna, vilket potentiellt kan bidra till ökad handel och investeringar, överföring av teknologi, samt överföring av idéer och värderingar så som rörande demokrati. Mycket av detta förstärks om migranten själv efter att antal år återvänder till hemlandet och för med sig kapital, kunnande och idéer. Flera av världens låginkomstländer tenderar därför att se positivt på högutbildad utvandring, kombinerat med att de aktivt arbetar för att emigranterna efter en tid ska återvända hem och bidra på plats till hemlandets utveckling.

Sammanfattningsvis finns det flera kanaler genom vilka emigration av högutbildade kan vara en ”brain drain” och likaså flera varigenom den kan vara en ”brain gain”. Att dessa kanaler är verksamma har också påvisats empiriskt upprepade gånger. Det finns emellertid inte någon empiri som ger något övertygande svar på huruvida emigration av högutbildade generellt bör ses som övervägande negativt eller övervägande positivt. Sannolikt kan de negativa och de positiva sidorna tänkas väga över i olika fall, beroende på hemlandets institutioner, orsaken till emigrationen, etc.

Tove Hovemyr

Läs mer om skribenten

Se alla Toves inlägg