De senaste decennierna har det gjorts studier i ett stort antal västländer där man undersökt huruvida den totala gruppen invandrare i landet betalar in mer eller mindre till än vad de kostar landets offentliga sektor.1 Sådana studier citeras ofta i offentlig debatt och deras resultat är ibland positiva och ibland negativa men oftast ganska små: skillnaden mellan intäkter och kostnader utgör i regel mindre än 1% av BNP.
Sådana ibland positiva och ibland negativa resultat avseende nettobidraget från den genomsnittliga invandraren i ett land döljer emellertid den tydligare bild som framträder om man tar hänsyn till typ av invandring. Arbetskraftsinvandrare ger i genomsnitt ett positivt nettobidrag, medan flyktinginvandrare i genomsnitt utgör en nettokostnad.2
Ålder och arbete gör skillnad
Den typiska arbetskraftsinvandraren är 20–35 år gammal vid invandringstillfället. Mottagarlandet har därmed sluppit betala kostnaderna för personens utbildning. Många stannar bara några år i mottagarlandet, men den som stannar permanent har alltså ett 30–45 år långt arbetsliv framför sig där hon kommer att betala in mer till de offentliga finanserna än hon kommer att kosta innan hon går i pension och blir en nettokostnad. Flyktinginvandrare än också till stor del unga, men betalar ändå i genomsnitt in mindre till de offentliga finanserna än vad de kostar. Detta beror på att det i regel tar flera år för en flyktinginvandrare att komma i egen försörjning. Flyktinginvandraren invandrar inte som arbetskraftsinvandraren just därför att det finns ett passande arbete eller rimliga chanser att hitta ett. Därtill kommer de svårbearbetade trauman som många flyktingar bär på.
I Sverige gav således den genomsnittliga invandraren ett positivt nettobidrag till de offentliga finanserna fram till någon gång på åttiotalet då flyktingar började utgöra en större andel av invandrarna. Sedan dess har genomsnittet istället varit negativt. Internationellt ser också Sverige ut att höra till de länder där genomsnittet är mest negativt, vilket också stämmer väl överens med att vi har västvärldens troligen största andel flyktinginvandrare.3
Undanträngningseffekterna är små
Den här typen av studier av invandrares nettobidrag till offentliga finanser är i princip rena bokföringsövningar. Offentliga utgifter (bidrag, kostnader för skola, sjukvård, etc) subtraheras från intäkter (skatter) till ett nettoresultat per person. I att påvisa invandringens faktiska påverkan på offentliga finanser på kort sikt har denna metod två huvudsakliga felkällor, en negativ och en positiv. Resultatet överdrivs i negativ riktning i den mån invandring ger upphov till skalfördelar, det vill säga mer effektivt utnyttjande av gemensamma resurser så som infrastruktur, försvar och central administration. Resultatet överdrivs i positiv riktning i den mån invandrare tränger undan infödda på arbetsmarknaden. Bland de flesta forskare på området råder konsensus om att den första felkällan av dessa två sannolikt är den viktigaste. Om Sveriges befolkning ökar med 5% ökar inte behovet av t ex vägar med 5%, eftersom trycket på många av våra vägar är mycket lågt (detta är förstås annorlunda i mer tätbefolkade länder som t ex Nederländerna). Undanträngningseffekter på arbetsmarknaden bedöms däremot i allmänhet vara små och på längre sikt lika med noll. På lång sikt tillkommer ytterligare en felkälla i att vi inte vet särskilt mycket om hur ekonomins hela struktur påverkas av decennier av invandring.
Läs mer om invandringens påverkan på löner och arbetslöshet.
Kommande decennier står större delen av västvärlden inför en betydande utmaning i form av en åldrande befolkning där varje arbetstagare i genomsnitt via sina skatteinbetalningar ska försörja fler än idag. Ökad arbetskraftsinvandring är ett tänkbart sätt att möta denna utmaning. En svensk studie 4 indikerar att invandringens potential i frågan är ganska liten. Men å andra sidan hör inte Sverige till de länder där denna framtida utmaning är som störst. Motsvarande potential kan tänkas vara betydligt större i länder som Tyskland och Italien.
Lär mer om invandring och en åldrande befolkning.
- En inflytelserik sammanfattning av denna litteratur har skrivits av Robert Rowthorn (2008), ”The fiscal impact of immigration on the advanced economies”, Oxford Review of Economic Policy, 24: 560-580. En inflytelserik sammanfattning av svenska studier finns med i Jan Ekberg (2009), ”Invandringen och de offentliga finanserna”, Rapport till expertgruppen för studier i offentlig ekonomi 2009:3 ↩
- Angående nettokostnaden för Sveriges flyktinginvandring, se Joakim Ruist (2015), ”Refugee immigration and public finances in Sweden”, Working Papers in Economics 613, Göteborgs Universitet ↩
- Se samma referenser som i fotnot 1. ↩
- Jan Ekberg (2011), ”Will future immigration to Sweden make it easier to finance the welfare system?”, European Journal of Population, 27: 103-124 ↩