Mitt namn är Benjamin

Benjamin är 17 år och var en av de tusentals ensamkommande flyktingbarn som kom till Sverige under hösten 2015. Han kallar sig afghan, men har aldrig varit i sitt hemland. Han och hans två år yngre bror Sami är födda och uppvuxna i Shiraz i södra Iran. Där levde de tills för snart två år sedan som statslösa med sin mamma och pappa. Sen var Benjamin och hans bror tvingade att fly. Det här är Benjamins historia.  

“VI HADE INGET VAL, VI VAR TVUNGNA ATT FLY FRÅN IRAN”

Benjamin föddes i Iran och växte upp i Shiraz tillsammans med sin mamma, pappa och lillebror. Där levde de som flyktingar och hade aldrig fått ett uppehållstillstånd. Benjamin och hans bror är inte afghanska medborgare, även om de ser sig som afghaner. De har ingen juridisk tillhörighet i varken Afghanistan, Iran eller i något annat land – de är statslösa.

– Pappa hade redan blivit gripen och tillbakaskickad till Afghanistan. En kväll när jag jobbade med att packa upp varor på basaren grep revolutionsgardisterna mig med. Jag blev inslängd i en skåpbil där det redan satt flera andra afghaner, så körde de oss till en stor hangar som var inhägnad av höga taggtrådsstängsel. Det kändes som ett fängelse. När vi kom in i hangaren satt 400–500 afghaner på marken. Vi fick sätta oss. Trots att det var sommar var det iskallt på betonggolvet. Det stank från toaletterna. Efter ungefär ett dygn fick vi en bit bröd. Det gick en dag till, sen fick vi en burk bönor och en bit bröd att dela på två personer. Efter tre dagar kom en grupp män i kostym. De såg inte ut som poliser utan som politiker eller något. Då delades vi upp i två grupper – shia-muslimer och sunni-muslimer. Jag är shia-muslim. Sen fick vi i tur och ordning gå in ett rum och svara männen i kostym på frågor. De ville veta våra namn, var vi kom ifrån, hur gamla vi var och så fick jag fylla i massa papper.

Benjamin hade två val, förklarade männen: Antingen skickar de honom, hans mamma och hans yngre bror till Afghanistan, eller så måste han åka till Syrien och strida för Iran. Om han går med på att åka till Syrien lovade männen att hans bror skulle få gå i skolan, att hans mamma skulle få ett visum och att alla skulle få uppehållstillstånd i Iran när han kom tillbaka från kriget. De skulle aldrig behöva bli tillbakaskickade till Afghanistan.

Benjamins historia är inte ovanlig. Enligt Human Rights Watch (HRW) befinner sig uppskattningsvis 3 miljoner Afghaner i Iran, varav endast en tredjedel är dokumenterade flyktingar med laglig rätt att vistas i landet. ¹ Resterande två tredjedelar har inte genomgått en asylprövning och lever i landet som papperslösa vilket försätter dem i en väldigt utsatt situation. Enligt Peter Bouckaert, krischef på Human Rights Watch, så har många papperslösa afghaner i Iran, precis som Benjamin, blivit hotade med utvisning till Afghanistan om de inte strider i Syrien för Irans räkning. Detta val har gjort att många afghaner har känt sig tvingade att fly landet, ofta till Europa. ²   

– Jag har aldrig varit i Afghanistan, inte min bror heller. För oss är det landet lika främmande som Sverige var när vi kom hit. Vi pratar inte samma språk och är inte likadana som människor. Det var otänkbart för mig att åka dit. Tanken på att åka till Afghanistan skrämde mig, så jag skrev på pappren för att åka till Syrien. Men eftersom jag var minderårig var mamma också tvungen att skriva på, så två revolutionsgardister körde hem mig och sa att de skulle hämta mig på morgonen därpå och att jag inte kunde fly eftersom de visste var min familj bodde.

När Benjamin klev in genom dörren möttes han av en kram från sin gråtande mamma. Hon hade förstått vad som hade hänt när Benjamin inte kom hem. Hon vägrade att låta Benjamin resa till kriget i Syrien och hade redan ordnat transport med en människosmugglare. ”Nu åker ni, nu flyr ni, ni kan inte vara kvar här” sa hon. Benjamin och hans bror lämnade sin mamma, Shiraz och sina gamla liv bakom sig den natten och reste norrut, mot gränsen till Turkiet.

– Framme vid gränsen var vi tvungna att vänta. Gränsen vid Bazargan var hårt bevakad. Vi väntade på rätt läge i flera dagar. Vi satt flera stycken i ett litet hus i en dal och på andra sidan berget låg Turkiet. Till slut kom chansen och vi gjorde ett försök men möttes av skottlossning från en kulspruta, en sån stor som står i en bunker. Vi sprang tillbaka ned i dalen. Senare försökte vi ta oss upp på berget på flera olika ställen, men samma sak hände varje gång. Det gick inte att springa över, det var för riskabelt, så vi fortsatte gå genom dalgångarna.

Benjamin och de andra gick i kolmörker för att inte synas. Till slut började det ljusna lite och då såg de alla döda djur. Det låg döda hästar och åsnor överallt. Djuren hade blivit skjutna när smugglare hade försökt frakta sina varor över gränsen med hjälp av dem. Plötsligt blev de beskjutna igen.

– Det hade börjat bli ljust. Det var vår sista chans och vi var nära gränsen nu, så vi började springa trots att de sköt på oss. Vi kom upp över sluttningen. Jag och min bror var livrädda för att bli träffade och sprang ned på andra sidan så fort vi kunde. Jag ramlade och skadade foten, men reste mig upp och fortsatte springa. Jag hörde andra som skrek och grät bakom oss – de hade blivit träffade. Plötsligt smällde det så att det gjorde ont i öronen, jag tror att de sköt granater på oss. Till slut kom vi ned för berget på den turkiska sidan och hoppade in i en bil som väntade på oss.

Benjamin, hans bror och de andra som hade klarat sig över gränsen blev skjutsade in i Turkiet. När bilen stannade låste smugglarna in dem i ett litet hus. Det hade bara ett rum och en toalett utan väggar. En av smugglarna förklarade att de skulle hållas inlåsta tills deras mamma betalade mer pengar, så fick Benjamin en telefon för att ringa sin mamma.

– Mamma sa att vi inte skulle oroa oss, att hon skulle lösa det, men jag förstod inte hur. Vår familj var fattig och hade inga pengar att ge. Sen satt vi inlåsta. Jag vet inte hur länge. Rummet hade inga fönster så vi kunde inte skilja dag från natt. Det fanns bara en fläkt i taket att titta på. Efter tre-fyra dagar blev vi utsläppta och de förklarade att vi skulle fortsätta mot Istanbul och att vi sedan skulle ta en båt över havet till Grekland, så vi satte oss i bilen igen. Det var trångt, vi kunde inte riktigt sitta eller stå och jag hade väldigt ont i foten.

Medelhavet

Efter många timmars resa stannade bilen i ett skogsbryn vid medelhavets kust. Alla fick kliva ur bilen och gå in i skogen för att hämta flera stora lådor som låg gömda där. I varje låda låg delar till båten som skulle ta dem till Europa. De satte ihop båten tillsammans med smugglarna och sjösatte den från stranden. Benjamin, hans bror och de andra unga flyktingarna skulle snart bli några av de drygt 885 000 människor som genomförde den farliga båtresan från Turkiet, över Medelhavet till Grekland under 2015. Under mitten av oktober anlände mellan nio- och tiotusen flyktingar till grekiska öarna varje dag. ³ Antalet flyktingar som inte klarar resan över Medelhavet är svårt att bedöma säkert, men enligt UNHCR registrerades över 3 700 drunkningar under 2015 och hittills i år har ytterligare 4 700 omkommit.⁴

– Vi var många som skulle få plats i den lilla båten. Direkt när vi sköt ut båten från stranden kände vi hur den höll på att välta. Med varje våg som slog mot båten under resan höll vi på att kantra. Flera grät, andra skrek. Vi var livrädda. Jag tänkte, vi kommer dö här. Jag får fortfarande den känslan varje gång jag tänker på det. Jag var helt säker – jag och min bror skulle dö på det här havet.

“SÄG INTE ATT NI ÄR UNDER 18! ÄR NI UNDER 18 BEHÅLLER DE ER”

Båten höll och de kom fram till Grekland, till ön Chios som ligger strax söder om ön Lesbos dit de allra flesta flyktingar kom under 2015. Det var fortfarande natt när de kom fram och alla deras kläder var genomblöta. De tog sig i land och hängde av kläderna på solstolarna som annars används av solbadande turister från Europa. Medan kläderna torkade i vinden satt de och höll om varandra för att få tillbaka värmen. På morgonen tog de sig till en FN-station för flyktingar. Där stod det flera människor och skrek ut information på flera olika språk, arabiska för de som hade flytt från Syrien eller nordafrika, dari och pashto för de som hade flytt från Afghanistan och farsi för de som hade flytt från Iran.

Alla blev uppdelade i grupper och fick instruktioner om att röra sig mot flyktinglägret. På vägen dit sa alla ”säg inte att ni är under 18! Är ni under 18 så behåller dem er”. När de kom mot lägret stod det också på väggarna, skrivet i flera olika handstilar ”säg inte att ni är under 18!”.

– Vi fick ställa oss i kö för att bli processade. När vi kom fram frågade de hur gamla vi var. Jag sa att jag var 20, min bror sa att han var 18. Men de svarade direkt ”Ni ljuger, du är inte 20, din bror är inte 18”. Vi såg uppenbarligen mycket yngre ut. Så de vägrade låta oss fortsätta till färjan som gick till fastlandet. Vi var tvungna att stanna kvar i lägret som var omgivet av taggtrådsstängsel.

Benjamin och hans bror blev kvarhållna tillsammans med de andra barnen som kommit till lägret utan någon vuxen, medan de som var vuxna fick fortsätta vidare mot en buss som tog dem till färjorna nere vid kusten. Därifrån gick det båtar till det grekiska fastlandet. Nu var Benjamin och hans bror återigen inlåsta bakom taggtrådsstängsel, något som började bli ett bekant inslag i deras liv.

Victoriaparken, Aten

– Vi ville inte stanna i lägret, inte de andra barnen heller, så när det blev natt så rymde några av oss. Vi sprang till stängslet, kastade våra jackor över taggtråden och klättrade över. Vi gömde oss en bit bort och på morgonen tog vi en lokalbuss till vattnet och köpte biljetter till en av båtarna mot Aten. När vi kom iland så blev vi lotsade till Victoriaparken tillsammans med de andra flyktingarna. Där var det fullt av människor från Syrien, Iran, Afghanistan och nordafrika.

Benjamin och hans bror hade slut på pengar, de hade till och med varit tvungna att låna lite för att ha råd med båten till Aten. De fick låna en mobiltelefon av en kille de lärt känna i parken för att ringa till sin mamma. Hon hade ingen egen mobiltelefon, så de ringde till hennes granne. Han blev lättad över att höra att de mår bra och bad om att få ringa upp på samma nummer när han har letat upp deras mamma. En timme senare ringde Benjamins mamma tillbaka.

– När jag svarade i telefon började mamma gråta. Hon hade inte hört från oss sedan vi satt inlåsta i det där lilla rummet i Turkiet för två veckor sedan. Hon visste inte ens om vi var vid liv.

För att kunna betala flyktingsmugglarna hade Benjamins mamma redan sålt sina smycken och lånat pengar av den snälla grannen. Nu hade hon lånat lite till för att skicka till Benjamin och hans bror. Eftersom de inte hade någon adress, ett bankkonto eller ens ett id-kort så skickade de pengarna via en mellanhand i Aten som kom och lämnade pengarna till dem på en restaurang i utbyte mot en kod. Det är ett ganska vanligt system i flera länder i mellanöstern som påminner om Western Union, men utan ett centralt företag. Benjamin och hans bror fick 600 euro att dela på, 300 var.

Balkanrutten

Balkanrutten kallas färdvägen som många flyktingar reste via på vägen upp mot norra Europa under 2015. Under 2016 har flera av länderna på Balkan infört strikta gränskontroller som omöjliggör denna resa, vilket har försvårat för flyktingar som vill söka sig uppåt i unionen.  

– Vi tänkte först stanna i Grekland och försöka hitta ett jobb. Men alla i parken sa att det var omöjligt, att vi måste fortsätta upp genom Europa. Alla pratade om olika flyktingsmugglare som erbjöd olika lösningar, destinationer och priser. Alla var för dyra för oss dock. Så vi följde bara med strömmen. Vi åkte olika bussar och promenerade i flera dygn. Vi gick tills dag blev natt och natt blev dag, som om tid inte existerade. Vi bara gick. Under en lång stund förstod vi inte vilka länder vi var i eller vilka gränser vi korsade, men till slut kom vi fram till Serbien och därifrån tog vi en buss som skulle gå till Belgrad. Men bussen stannade och släppte av oss ute på en åker istället – vid ytterligare ett läger.

Vid det här laget hade Benjamin och hans bror promenerat i över tre veckor. Benjamin hade gått hela vägen på sin skadade fot och hade väldigt ont. Alla från bussen blev eskorterade in i lägret av poliser. I lägret hade de grävt stora diken och slagit upp tält i dem. Det var kallt och fuktigt överallt.

Plötsligt börjar polisen att samla ihop stora grupper med människor i lägret. De separerade barn från vuxna och familjer från ensamkommande. Benjamin och hans bror fick ett varsitt grönt armband och ett gruppnummer – de var i grupp 2. Sedan fick de sätta sig och vänta på att deras grupp skulle bli uppropad. Efter två nätter kom en man och ropade upp grupp 2. Alla som tillhörde gruppen samlades och blev placerade i bussar som åkte iväg.  

 – Efter att ha åkt hela dagen stannade bussen på ett majsfält och vi var tvungna att kliva av. De sa åt oss att följa vägen genom ett majsfält. Vi gick ut i majsfältet och fick promenera länge. Till slut kom vi fram till en stor grind som var bevakad av människor i uniformer. De riktade stora strålkastare mot oss och stod och inspekterade oss.

”Vilka har fru? Vilka har barn?” ropade männen i uniform. Då ryckte en afghansk kvinna tag i Benjamin och hans bror och sa ”ni är med mig, ni är mina barn”. De passerade sedan genom grinden tillsammans med kvinnan och kom ut på ett tågspår som de följde till en tågstation. Därifrån sattes de på ett tåg som gick genom Ungern till gränsen mot Österrike. Tåget stannade på en bro och alla behövde kliva av. När de kom av tåget möttes de av volontärer som delade ut vatten och smörgåsar, sen sa polisen att de ska fortsätta längs rälsen till fots.

– Efter att ha promenerat en stund genom leran och förbi taggtrådsstängsel så började vi närma oss civilisationen. Vi började se hus och bilar och efter en stund en skylt där det stod ”Österrike”. Till slut kom vi fram till en ny tågstation. De som hade råd kunde ta en taxi till Wien där ifrån, för oss andra var bussar på väg. Det hade blivit kväll och vi fick vänta till dagen efter utanför stationen innan bussarna kom. Då kom också människor som delade ut kläder till oss.

Resans sista etapp

I Wien fick de höra att det bästa var att åka vidare till Salzburg. Benjamin och hans bror fortsatte att följa strömmen i en ny stafett av bussar och tåg som poliser föste dem emellan. När de kom till Salzburg placerades de i en källare. Där fick de mat, vatten och en liten plats att vila på. Bröderna fick varsitt nytt armband och instruktioner om att vänta på sin tur att resa vidare. Dagen därpå sattes de på en buss, sedan ett tåg. När tåget stannade blev de indelade i grupper igen och vissa fick lämna sina fingeravtryck, men inte Benjamin och hans bror. De förstod inte varför, men medan de som lämnade sina fingeravtryck blev kvar så blev resten satta på ytterligare ett tåg. Med tåget reste de i över ett dygn och blev sedan satta på en till buss som tog dem vidare till Köln i Tyskland.

Bara några månader efter att Benjamin och hans bror lämnat Köln, under nyårsnatten 2015, blev uppemot 1 200 kvinnor sexuellt ofredade. För detta beskylldes framför allt flyktingarna som fanns i staden. Detta kom att bli en i raden av händelser som vände den Europeiska opinionen mot de nyanlända. ⁵

– När vi kom till Köln möttes vi av en afghansk kvinna i grön väst. Hon var väldigt kärleksfull mot oss och sa att vi var som hennes egna barn. Hon gav oss mat, vatten och rena kläder och såg till att vi fick ta en dusch. Sen sa hon att vi borde ta oss till Sverige. Hon sa att barn i Sverige får ett bra liv och att de får gå i skolan. Så när vi kom tillbaka till tågstationen och de frågade var vi ville åka sa vi Sverige.

Benjamin och hans bror blev satta på ett tåg till kusten, där tog de en färja och landade i Malmö senare samma dag. Idag bor Benjamin och hans bror tillsammans i ett familjehem i Uppsala tillsammans med en äldre ensamstående man. Innan de kom till honom bodde de en kort tid på ett boende i Stockholm. Ett familjehem är ett boende där barn och unga som inte har någon möjlighet att bo med sina egna föräldrar kan bo tills de fyller 18.⁶ När man fyller 18 flyttas man över till ett boende som Migrationsverket ordnar, förutsatt att man inte kan ordna eget boende.

På fritiden tränar Benjamin brottning och ska snart börja tävla. Han går i skolan och har precis fått börja läsa fler ämnen. Hans favoritämnen är svenska, datorkunskap och idrott. På kvällarna brukar han och hans bror gå till fritidsgården för att umgås med sina kompisar och få hjälp med sina läxor.

– Jag och min bror trivs bra i Uppsala. Han vi bor hos är snäll, men vi träffar honom inte så ofta. Han har lagat mat åt oss några gånger, men för det mesta lagar vi maten själva och skriver bara upp vilka råvaror vi vill ha på en whiteboard. Läxorna läser vi också själva, eller med personalen på fritidsgården.

Benjamin och hans bror väntar fortfarande på ett beslut från Migrationsverket.