New York-deklarationen

Senast ändrad 21 November 2017

New York-deklarationen antogs av FN:s generalförsamling i samband med migrationstoppmötet i New York den 19 september 2016. Deklarationen slår fast gemensamma åtaganden för FN:s medlemsländer som ska skydda flyktingar och migranter världen över. Deklarationen utgör även grunden för det fortsatta globala arbetet med stora migrations- och flyktingströmmar och nästa toppmöte 2018. 1 

Världens ledare samlades i New York den 19 september 2016. Det var första gången någonsin som FN:s generalförsamling arrangerade ett toppmöte enbart om migrations- och flyktingfrågor.2 På toppmötet antogs New York-deklarationen, vilket innebar att FN:s 193 medlemsländer enades om grundläggande principer för hur länder ska hantera stora migrations- och flyktingströmmar. Syftet var även att påbörja en global handlingsplan för framtiden, eftersom ett växande antal människor i världen tvingas fly. 3

Deklarationen fastställer att:

  • Länder ska uttrycka djupgående solidaritet med människor som tvingas fly.
  • Länder är skyldiga att respektera migranters och flyktingars mänskliga rättigheter fullt ut.
  • Länder har ett delat internationellt ansvar att skydda flyktingar och hjälpa värdländer till flyktingar världen över. Ansvaret ska fördelas mer jämlikt och bli mer förutsägbart.
  • Länder ska stödja de värdländer som är hårdast drabbade av stora migrations- och flyktingströmmar.
  • Länder ska följa “The Comprehensive Refugee Response Framework”. Detta ramverk riktar in sig på stora flyktingströmmar och består av fyra huvudsakliga delar:
  1. Minska trycket på värdländer.
  2. Öka flyktingars möjlighet till självförsörjning.
  3. Utveckla möjligheten till lösningar genom tredje-land, främst vidarebosättning. Se faktaruta.
  4. Förbättra förutsättningarna i ursprungsländer för att möjliggöra säkra och värdiga återvändanden.

New York-deklarationen är främst ett uttryck för en politisk vilja hos medlemsländer att rädda liv, skydda rättigheter och dela på ansvaret för världens flyktingar och migranter.5 Deklarationen kan även beskrivas som startskottet för att hantera stora flykting- och migrationsströmmar på global nivå. Det som händer härnäst är att handlingsprogrammen “The global compact on refugees” och “The global compact for safe, orderly and regular migration” kommer utvecklas av UNHCR. Båda programmen kommer utgå från principerna och ramverket som New York-deklarationen anger. Handlingsprogrammen kommer presenteras och antas i samband med nästa FN–toppmöte om migration år 2018. 6

Deklarationen väckte blandade reaktioner när den antogs. Höga representanter för både UNHCR och den Internationella organisationen för migration (IOM) var nöjda med utgången och det nya ramverket. 7 Samtidigt var det många andra som hade förväntat sig mycket mer. Människorättsorganisationerna Amnesty International och Human Rights Watch sa att deklarationen saknar substans och inte innebär några konkreta åtgärder, med andra ord att deklarationen inte förpliktigar länder att uppfylla målen. 8 FN-ambassadören för Libanon, Nawaf Salam, menade också att deklarationen inte är tillräckligt omfattande. 9 Libanon har högst antal flyktingar per capita i världen – var sjätte person är flykting.   10

Dagen efter antagandet av New York-deklarationen hölls ett till möte på initiativ av den dåvarande amerikanske presidenten Barack Obama. Mötet fokuserade på det globala ansvaret för flyktingars situation. Sverige var medarrangör tillsammans med Etiopien, Jordanien, Kanada, Mexiko, Tyskland och USA. 11 På mötet åtog sig 47 länder att förbättra flyktingars situation i världen. 12 Sverige utlovade till exempel att bidra med 771 miljoner dollar (ca 6,5 miljarder kronor) i humanitärt bistånd till FN och gradvis öka antalet kvotflyktingar man tar emot till en årlig kvot på 5000 människor år 2018. 13