Ny dom ökar chanser för ensamkommande barn

Nu kan det bli lättare för ensamkommande barn att få uppehållstillstånd. Migrationsöverdomstolen (MIÖD) kom nyligen med en dom som förväntas påverka flera framtida asylansökningar gjorda av barn som är medborgare i Afghanistan men som varit bosatta i andra länder under lång tid.

Den rättsliga processen i migrationsärenden

För att förstå domens betydelsebör man först förstå hur domstolsprocessen ser ut i migrationsärenden.

När en asylsökande ansöker om asyl behandlas ansökan av Migrationsverket. Om myndigheten fattar ett negativt beslut kan detta överklagas till en Migrationsdomstol. Avslår Migrationsdomstolen överklagandet har den sökande möjligheten att ansöka om att få saken prövad hos hos Migrationsöverdomstolen (MIÖD), så kallat prövningstillstånd. Om MIÖD beviljar prövningstillstånd görs en sista prövning av ärendet hos dem. MIÖD beviljar bara ett sådant tillstånd i två typer av ärenden;

1. Om domstolen menar att det finns behov av att ge vägledning för hur liknande fall ska bedömas.
2. Om det finns synnerliga skäl att pröva målet, exempelvis om migrationsdomstolen i ärendet begått ett grovt fel i hur de har hanterat ärendet.  

Det räcker alltså inte att Migrationsdomstolen kan ha gjort en felaktig bedömning i ett ärende. Det måste röra sig om mycket speciella skäl för att MIÖD ska ta upp ett ärende, och det är få ärenden som avgörs i den högsta instansen.

När MIÖD i en dom finner att ett ärende ska bedömas på ett visst sätt, så ska Migrationsverket och Migrationsdomstolen följa MIÖD:s bedömning i ärenden som liknar det som prövats. En dom från MIÖD får därför en stor påverkan på hur ärenden hanteras av de lägre instanserna.

Den dom som här ska behandlas har benämningen MIG 2017:6.

Omständigheterna i MIG 2017:6

Målet handlar om en person (nedan benämnd som “H”) född 1999 som är medborgare i Afghanistan. H föddes där men flyttade tillsammans med sin familj till Iran när han var liten. Han har inte varit i Afghanistan sedan dess. H kom ensam till Sverige och ansökte om asyl i december 2014.

Migrationsverket bedömde inte att H var i behov av internationellt skydd, och han bedömdes därför inte vara någon av skyddsgrunderna ”flykting” eller ”alternativt skyddsbehövande”. Migrationsverket menade dock att H riskerade att ta skada i sin psykosociala utveckling vid ett återvändande eftersom det saknades barnhem som skulle kunna tillgodose hans grundläggande behov i Afghanistan. Migrationsverket fann därför att det fanns sådana särskilt ömmande omständigheter som föranledde att han skulle få stanna i Sverige, så han beviljades uppehållstillstånd enligt 5 kap. 6 § 2 st Utlänningslagen.

Det är viktigt att här nämna att möjligheten att beviljas uppehållstillstånd enligt denna bestämmelse har ändrats sedan lagen om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige trädde i kraft under sommaren 2016.

Numera får uppehållstillstånd endast beviljas enligt denna bestämmelse om det skulle vara i strid med någon av de internationella konventioner som Sverige förbundit sig att följa (exempelvis Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna) att inte bevilja ett uppehållstillstånd.

H överklagade beslutet och önskade att han skulle anses vara i första hand flykting och i andra hand alternativt skyddsbehövande. Ärendet rörde alltså inte frågan om H skulle få uppehållstillstånd eller inte, utan på vilken grund han skulle anses få det.

Migrationsdomstolen kom fram till att H var att anse som alternativt skyddsbehövande, och domen överklagades av Migrationsverket till MIÖD som beviljade prövningstillstånd.

Det kan tyckas märkligt att beslutet överklagades när den sökande beviljades uppehållstillstånd av Migrationsverket. Det finns dock flera skäl för varför det har stor betydelse på vilken grund man beviljats uppehållstillstånd. Detta är särskilt tydligt för de ärenden som prövas enligt den ”tillfälliga lagen” från sommaren 2016. Som exempel beviljas en person som bedöms som flykting uppehållstillstånd i 3 år, medan någon som bedöms som alternativt skyddsbehövande, 13 månader. Flyktingar har viss rätt till familjeåterförening, vilket alternativt skyddsbehövande i princip inte har under tiden den tillfälliga lagen gäller.

MIÖD:s bedömning

Det var klarlagt i ärendet att H var hazar och medborgare i Afghanistan, att han hade bott i princip hela sitt liv i Iran samt att han inte hade något nätverk i Afghanistan. H ansågs inte ha någon särskild anknytning till någon del av Afghanistan. Det var på dessa omständigheter som MIÖD gjorde sin bedömning.

Migrationsöverdomstolens bedömning av om H var att anse som flykting

Flykting enligt utlänningslagen är den som känner en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd.

H hade argumenterat till MIÖD att han riskerade att utsättas för förföljelse på grund av att han var hazar och att han var särskilt utsatt som barn. MIÖD konstaterade inledningsvis att bara den omständighet att man är hazar inte innebär att man generellt sett riskerar att utsättas för förföljelse vid ett återvändande till Afghanistan, varför han inte kunde anses vara flykting på denna grund.

MIÖD ansåg inte heller att situationen för barn i allmänhet i Afghanistan var sådan att man kunde anse att barn utgjorde ”en viss samhällsgrupp”. MIÖD konstaterade visserligen att landrapporter visar att barn i Afghanistan kan riskera att utsättas för bland annat tvångsrekrytering, barnarbete och sexuellt utnyttjande. Domstolen menade dock att det inte var så pass systematiskt utnyttjande av barn generellt som innebar ”förföljelse” enligt kraven för att anses som flykting. MIÖD ansåg därmed att H inte var att bedöma som flykting heller på denna grund.

MIÖD:s bedömning i denna del innebär inte att ett barn från Afghanistan aldrig kan vara att anse som flykting, utan en individuell bedömning av varje ärende måste alltid göras. MIÖDs bedömning utesluter inte heller att barn i grupp som definieras snävare – till exempel utomäktenskapligt födda barn eller barn med funktionshinder – kan anses utgöra ”viss samhällsgrupp” enligt flyktingbestämmelsen. Barn i till viss del liknande ärenden kan beroende på omständigheterna alltså ändå vara att anse som flyktingar.

Migrationsöverdomstolens bedömning av om H var att anse som alternativt skyddsbehövande

Den som har en grundad anledning att anta att man vid ett återvändande till hemlandet skulle löpa risk att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller som civilperson löpa en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt, och inte kan, eller på grund av risker, inte vill, begagna sig av hemlandets skydd är att anse som alternativt skyddsbehövande.

H argumenterade inför MIÖD för att det fanns en stor risk för att han vid ett återvändande till Afghanistan skulle utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling.

Inledningsvis konstaterade MIÖD att H inte gjort sannolikt att det fanns en konkret och personlig hotbild mot honom. Frågan var istället om de hot och svårigheter som han kunde komma att möta i Afghanistan som ett barn utan nätverk kunde anses medföra att han var i behov av internationellt skydd.

MIÖD fann att en del av de brister som skulle förekomma vid ett återvändande – exempelvis brist på tillgång till utbildning, god hälsa, och en i allmän mening trygg levnadsmiljö – var en typ av brist som inte gav upphov till ett behov av internationellt skydd.

MIÖD konstaterade dock att barn i Afghanistan är särskilt utsatta för våld, och kan utsättas för barnarbete, tvångsäktenskap, prostitution och sexuellt utnyttjande, och att barn utgör en tredjedel av alla civila offer i de konflikter som pågår, samt att barn rekryteras till strider och i vissa fall självmordsattentat. Domstolen fann att detta utgjorde sådan omänsklig eller förnedrade behandling som individer kan anses ha rätt till skydd från. MIÖD konstaterade att det inte fanns någon aktör i Afghanistan som kunde ge H skydd mot risken att utsättas för sådan behandling.  

På grund av att H saknar föräldrar eller något annat nätverk i Afghanistan, samt att han helt saknar lokalkunskap om landet, fann MIÖD att hans personliga situation sammantaget gjorde honom särskilt sårbar.

MIÖD fann därmed att det fanns grundad anledning att anta att H vid ett återvändande till Afghanistan riskerade att utsättas för våld och andra övergrepp, och att han därför var att anse som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § Utlänningslagen.

Vad innebär domen?

Det är framförallt Migrationsverket som ansvarar för att utreda och bedöma asylärenden. Myndighetens analys av hur domen ska förstås är därför av särskild vikt. Migrationsverket har i en rättslig kommentar till domen (SR 07/2017) gjort en analys av hur domen påverkar bedömningen av asylansökningar i liknande fall.

I den rättsliga kommentaren finner Migrationsverket att det faktum att H är hazar inte verkar ha haft någon betydelse för bedömningen. Detta innebär att domen kan vara av relevans för samtliga ensamkommande barn. Migrationsverket konstaterar att det fortsatt är en individuell bedömning som ska göras. De finner dock att det finns litet utrymme att inte bevilja uppehållstillstånd för de barn från Afghanistan som saknar nätverk i form av familj eller släkt, skydd, lokalkännedom, och som riskerar att utsättas för våld och andra övergrepp i Afghanistan.

Migrationsverket konstaterar därmed att myndigheten förväntar sig att fler ensamkommande barn kommer att anses som alternativt skyddsbehövande och ges uppehållstillstånd på denna grund.

Barn i liknande situation som H har tidigare generellt beviljats uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter (på det sätt som Migrationsverket bedömde H), eller så har de, om de varit nära myndig ålder, fått avslag på sin asylansökan med vad som kallas uppskjuten verkställighet. Det innebär att de fått befinna sig i Sverige fram tills att de fyllt arton år då de utvisats.

Med anledning av denna dom kommer Migrationsverket att fokusera mer på att utreda vilka släktförhållanden, nätverk och annat stöd som finns för barnet i Afghanistan, hur länge barnet har vistats utanför Afghanistan, samt hur deras lokalkännedom ser ut.