Vad innebär Migrationsverkets nya ställningstagande om Afghanistan?

I början av december 2016 kom Migrationsverket med ett nytt rättsligt ställningstagande angående säkerhetsläget i Afghanistan. Enligt detta har situationen i landet förvärrats betydligt, och i ställningstagandet framgår att det kan finnas skäl för de som fått avslag att få sin ansökan prövad på nytt. Samtidigt fortsätter asylsökande att utvisas till Afghanistan. Hur hänger detta ihop?

Nedan ges en kort beskrivning av hur det rättsliga ställningstagandet påverkar asylbedömningen. För en mer heltäckande bild av hur Migrationsverket bedömer Afghanistan hänvisas det till det rättsliga ställningstagandet i sin helhet (SR 59/2016). 

Asylprocessen

För att förstå konsekvenserna av Migrationsverkets ställningstagande kan det vara av värde att inledningsvis beskriva kortfattat, och mycket förenklat, vilka överväganden som generellt görs vid bedömningen av om en person anses vara i behov av skydd i Sverige.

Vid en asylprövning görs först en bedömning av om det kan finnas en hotbild gentemot den asylsökande. Om så är fallet tittar Migrationsverket på om det finns något sätt för den sökande att få skydd från detta hot genom att (1) ta hjälp av nationella myndigheter, eller (2) fly inom landet. Endast om det inte finns ett godtagbart myndighetsskydd, och den sökande inte har möjlighet att fly till en annan del av landet, bedöms den sökande ha ett skyddsbehov i Sverige.

Om den hotbild som föreligger gentemot den sökande beror på att denne riskerar att förföljas på grund av tillhörighet till en särskilt utsatt grupp, ska personen ifråga beviljas status som flykting. I annat fall beviljas en sökande, som anses ha skyddsbehov i Sverige, uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande.¹

Vad gäller möjligheten till myndighetsskydd bedömer Migrationsverket att det förekommer sådana brister i det afghanska rättsskyddet att det i normalfallet inte går att hänvisa till något myndighetsskydd. Därför är denna del av prövningen av mindre betydelse vid en asylprövning mot Afghanistan.

Alternativt skyddsbehövande är den som riskerar att dödas eller utsättas för tortyr eller annan omänsklig behandling vid ett återvändande, eller den som i egenskap av civilperson löper allvarlig och personlig risk att, genom sin blotta närvaro, skadas på grund av urskillningslöst våld med anledning av yttre eller inre väpnad konflikt.

Det är på denna grund som t.ex. många syrier har fått uppehållstillstånd i Sverige.

För att en person ska anses som alternativt skyddsbehövande på grund av en pågående konflikt, måste Migrationsverket bedöma att det i området där personen kommer ifrån pågår en inre eller yttre väpnad konflikt och att det i konflikten förekommer urskillningslöst våld. Alla väpnade konflikter innebär inte urskillningslöst våld, och en konflikts intensitet kan variera beroende på var i ett konfliktdrabbat land eller område man befinner sig.

Bedömningen av konflikten i Afghanistans intensitet

I Migrationsverkets senaste rättsliga ställningstagande bedöms det förekomma inre väpnad konflikt i samtliga provinser förutom i Panjshir, Bamyan och Daikundi. I dessa tre provinser anses det råda en lägre grad av konflikt, så kallat andra svåra motsättningar. I en provins – Helmand – är den väpnade konflikten så allvarlig att Migrationsverket bedömer att man som civilperson riskerar skadas på grund av urskillningslöst våld i hela provinsen.

I övriga delar av Afghanistan varierar konfliktens intensitet. En mer detaljerad beskrivning av säkerhetsläget i Afghanistans olika provinser kan man hitta i EASO:s rapport om Afghanistan (EASO Country of Origin Information Report – Afghanistan – Security Situation, November 2016) som Migrationsverket flitigt hänvisar till i det rättsliga ställningstagandet.

Eftersom Migrationsverket bedömer att det råder olika våldsnivå i olika delar av landet, görs en individuell bedömning av den sökandes skyddsbehov. I denna bedömning ingår en granskning av våldsnivån i den del av Afghanistan varifrån den sökande kommer. Bedömningen gör Migrationsverket i dessa fall enligt de så kallade Elgafaji-domens kriterier. Kriterierna har Migrationsverket utläst från en dom från EU-domstolen i Luxemburg i ett nederländskt ärende (jfr C-465/07 – Elgafaji). Kriterierna beskriver Migrationsverket kortfattat som att ”när säkerhetsläget är allvarligt utifrån aktuell landinformation behöver den individuella risken inte vara så hög” (jfr C-465/07 – Elgafaji) och 4 kap. 2 § 1 p. 2 meningen UtlL. Det innebär alltså att desto allvarligare säkerhetsläget är i en sökandes hemstad, desto mer utsatt anses den sökande vara. Något som påverkar bedömningen av om denne bedöms vara i behov av skydd.

Internflykt

Eftersom Migrationsverket gör bedömningen att det finns flera delar i Afghanistan där man kan leva utan att riskera allvarlig och personlig skada – i den mening som krävs för att bedömas som alternativt skyddsbehövande – granskar myndigheten om det finns en möjlighet för den enskilde att skydda sig genom att fly inom landet.

Migrationsverket bedömer att internflykt till större städer som Kabul, Herat och Maszar-e-Sharif kan vara ett relevant alternativ. Provinshuvudstäder bedöms vanligen som mer säkra än övriga delar av provinserna, och kan därför i vissa fall bedömas som relevanta alternativ.

Migrationsverket bedömer att situationen för internflyktingar generellt sett försämrats i Afghanistan. Verket bedömer därför att det inte finns något relevant eller rimligt internflyktsalternativ för ensamma kvinnor, barn eller personer med särskilda behov som saknar stöd och skydd från släkt, eller ett fungerande manligt nätverk.

Internflyktsalternativet anses dock fortfarande som relevant för ensamma vuxna arbetsföra män och vuxna par utan funktionshinder eller medicinska problem. Dessa behöver inte ha ett nätverk på platsen för återvändandet för att kunna utvisas till Afghanistan. Om nätverk finns kan internflykt komma ifråga även för andra grupper t.ex. barnfamiljer. Även för dessa görs dock en bedömning av den enskilde individens situation och möjligheter till internflykt.

Utsatta grupper

I det rättsliga ställningstagande framgår att Migrationsverket inte bedömer att det finns någon minoritetsgrupp i Afghanistan vars utsatthet är så stor att en tillhörighet till gruppen innebär att en sökande anses vara i behov av skydd endast för att denne tillhör en särskild minoritetsgrupp.

Att en person tillhör en särskilt utsatt samhällsgrupp är ändå viktigt vid den individuella bedömningen. Samtliga omständigheter som påverkar en asylsökandes utsatthet och behov av skydd ska beaktas och vägas in i bedömningen. Även om den sökande inte får skydd på grund av att denne tillhör en utsatt grupp i sig, så kommer alltså detta tas med i den individuella bedömningen.

Det nya rättsliga ställningstagandet bedömer, utöver de grupper som tidigare ansetts som särskilt utsatta, även tre nya grupper som särskilt utsatta: (1) Hazarer, eftersom de av vissa grupper kan antas stödja regeringen; (2) Personer som riskerar att rekryteras till väpnade grupper. Tidigare ansågs barn som riskerade rekrytering utgöra en särskilt utsatt grupp. Då detta nu ändrats till personer utökar de som faller in under benämningen. (3) De som utmanar afghanska sedvänjor eller på annat sätt bryter mot normer i det afghanska samhället.

Sammanfattade slutsatser

Det rättsliga ställningstagandet angående säkerhetsläget i Afghanistan innebär inte någon ”förenklad” asylprocess där samtliga individer från Afghanistan anses vara alternativt skyddsbehövande. Migrationsverket måste fortfarande pröva den enskilde personens skyddsbehov ingående och bedöma om det finns ett behov av skydd för den asylsökande i Sverige. Det rättsliga ställningstagande kan dock påverka Migrationsverkets bedömning i enskilda fall.

I en sammanställning av svar på de vanligaste frågorna gällande Afghanistan på Migrationsverkets hemsida, skriver myndigheten själv att det inte går att svara på om ställningstagandet kommer att leda till att fler från Afghanistan beviljas uppehållstillstånd. Myndigheten konstaterar dock att det rent generellt kan finnas fler potentiella personer med skyddsbehov när säkerhetsläget i landet bedöms som allvarligare.